(Vi behöver ett nytt efterkrigsprogram efter nyliberalismens död).

Nu har vi passerat GÅ igen i livets Monopolspel. Vi har gjort det med högröstade villaägare som tjuter om höga elräkningar då de valt att sitta kvar med en uppvärmning baserad på direktverkande el. Det är inte så att jag inte tycker synd om dem, men ska jag vara helt ärlig tycker jag mer synd om de hyresgäster som år efter år blir behandlade som andra klassens medborgare på en rutten bostadsmarknad. Därför önskar jag mig ett bostadspolitiskt valår 2022 och jag tycker att hjälpen till våra hyresgäster bör gå först. Med det sagt vill jag ha en bostadsmarknad igen som gynnar alla tre boendeformerna egnahem, BRF och Hyresrätt på lika villkor.

 

Bostadspolitiken måste vara en av hörnstenarna i välfärden

När svensk arbetarrörelse år 1944 insåg att Hitlers dagar var räknade och man därmed vågade börja planera för en efterkrigstid så var bostadsfrågan given som en av hörnpelarna. Det andra världskriget hade nämligen bara fungerat som en pausknapp på en djupt orättvis och samhällsfarlig bostadsmarknad. Detta gällde inte minst under 1930 talet i våra två största städer. Detta fick i sin tur till följd att när arbetarrörelsens efterkrigsprogram år 1946 stod färdigt med ett 27 punktsprogram så var punkt fyra riktad mot bostadsfrågan. Så här inleds denna punkt;

”- Bostadsproduktionen är en nyckelindustri. Det var till stor del tack vare dess uppsving, som vi före kriget hade mindre arbetslöshet än många andra länder. Vill vi i framtiden ha full sysselsättning måste vi bygga ännu mer än då. I första hand måste vi snabbt häva bostadsbristen.”

Att vi sedan har låtit bostadspolitikens roll falla i glömska och trott på nyliberala marknadslösningar i denna strukturella fråga har återigen satt oss i en svår sits. Och som den före detta statsministern Ingvar Carlsson nyligen sa när han bevistade ett möte med Reformisterna ”-Marknaden har väl tydligt visat att den löser ingenting”. Nu är det dags att vi hyresgäster kräver rättvisa inför valet 2022 och kräver en hållbar och rättvis bostadspolitik som inte spär på skillnader mellan fattig och rik. Istället ska bostadspolitiken vara ett verktyg för full sysselsättning och klimatmässig smartness. Alltså även en hörnpelare i morgondagens klimatneutrala Sverige.

För mig är det helt centralt att tryggheten börjar i hemmet. Och när dysfunktionella familjeförhållanden gör att det inte är så, ska bostadsmarknaden kunna hantera att människor behöver komma åtminstone i säkerhet. Efter flera samtal med ledande personer inom kvinnojouren så vet jag att dagens havererade bostadspolitik kan räknas i människoliv. Och vem vill ha det så hundra år efter demokratins införande i vårt land. Det borde inte kännas värdigt för någon normalt funtad människa.

Ett ideologiskt efterkrigsprogram efter nyliberalismens slakt av bostadspolitiken

När Milton Friedman 1976 fick Nobelpriset i Ekonomi visste nog ingen vad det betydde. I Sverige och på den svenska bostadsmarknaden var det rätt lugnt fram till Carl Bildts regering 1991-1994. Då började utförsäljningar av allmännyttan, ombildningar till bostadsrätter, utförsäljning av allmännyttiga hyresrätter till oseriösa hyresvärdar och på några år hade vi trubbats av. Plötsligt var rätten till bostad inte längre en samhällsfråga och en del av vårt lands infrastruktur. Istället fick du skylla dig själv om du var hemlös. För mig som är född Stockholmare 1970 så kan jag dra ett streck före och efter Carl Bildt. Före fanns inga uteliggare och efter har jag fått vada i skiten. Det är inte så att jag vill lägga hela skulden på Carl Bildt och Moderaterna. Efter Milton Friedmans nobelpris har hela den politiska kartan vridits åt höger och backat i tron att marknaden ska lösa bostadsfrågan. Så blev det inte kan vi konstatera…

Ska vi återskapa väsentliga delar av vår välfärdsstat och samtidigt angripa rötterna till otrygghet och kriminalitet i våra förorter så är bostadsfrågan central. Den berör segregation, trångboddhet och bristen på möten mellan människor. Det går inte heller att analysera skolresultat i olika stadsdelar utan att se till vilka fysiska möjligheter till studiero som eleverna har hemma. Både i det egna hemmet och i närområdet.

Därför behöver vi skapa ett nytt efterkrigsprogram för bostadspolitiken som tar avstamp i hyresgästernas verklighet. Det är den svagaste gruppen som fått fördyrade levnadskostnader medan de som äger sitt boende har fått räntebidrag, rotbidrag och nu också elbidrag. Det finns tre huvudspår i ett sånt Post-Friedman program för bostadsmarknaden

• Stoppa alla ombildningar av ”billiga” hyresrätter
• Förbjud alla icke hållbara renovräkningar vars enda syfte är att byta ut befolkningen genom chockhöjda hyror.
• Förbjud stora multinationella riskkapitalbolag att köpa upp hela bostadsbestånd.

Till det måste vi koppla vår egen grundlag, barnkonventionen och FNs mänskliga rättigheter så att vi på riktigt lever upp till våra krav om allas rätt till ett hem. Det är också dags att kräva att kommunala fastighetsägare och politiker läser hela Allbolagen. Inte bara paragrafen kring ekonomin som de dessutom tolkar som när satan läser bibeln.