De mänskliga rättigheterna börjar i hemmet (signerat Johan Flyckt)

Det har under det senaste halvåret pratats en hel del om de mänskliga rättigheterna eftersom vi i Sverige från och med januari 2020 har tagit Barnkonventionen som lag.

För oss som följer den internationella bostadspolitiska debatten så skakade filmen Push även om i synen på ett hem som en mänsklig rättighet. Jag vill i veckans krönika lyfta upp denna fråga på en direkt uppkommen anledning. Det var nämligen så att vi i vår sista föreläsning på 89an i Edsberg innan Corona-Kaoset hade bjudit in Jens Waldenström för att prata om just de mänskliga rättigheterna och kopplingen till bostaden. Han jobbar på den juridiska enheten på Hyresgästföreningen och har tidigare erfarenhet av arbete med de mänskliga rättigheterna. Jens var bra, tydlig och pedagogisk som alltid men det var inte han som gjorde störst avtryck på mig just den här kvällen.

För på mötet dök det upp tre hushåll med flyktingar som bor i Sollentuna med tillfälliga kontrakt efter den stora flyktingvågen runt år 2015. Alla hade de en sak gemensamt. De väntar på att bli av med sina tillfälliga boenden under 2020 och då har de ingenstans att bo. Helt plötsligt var inte kopplingen mellan de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och rätten till ett hem längre något teoretiskt långt borta. Vi satt i lokalen med fyra vuxna och ett antal barn som faktiskt här i skrivandets stund håller på att bli hemlösa i Sollentuna. Jag kände i maggropen att om vi inte från den hyresgäströrelse jag bekänner mig till säger något nu så har vi inget existensberättigande. Jag ställde mig också frågan vad FNs Mänskliga rättigheter artikel 25 egentligen betyder? ”-Alla har rätt till en lämplig bostad”. Jag kunde i alla fall konstatera att det rimmade väldigt illa ihop med det som just nu håller på att hända i Sollentuna. Både vuxna och barn ska vräkas i Sollentuna mitt under Coronakrisen. Eller vad säger Barnkonventionen om det?

Jag lovade deltagarna på mötet att jag skulle återkoppla till dem för att se vad vi kunde göra och sen gick jag hem och funderade med hjälp av kollegor från bl a juridiken på vad det här innebar. Snabbt förstod jag att det här inte var så lätt. För FNs mänskliga rättigheter är mycket fina ord men inte så mycket som är bindande. Så även om FN själva hävdar att rätten till ett hem är en av de viktigaste rättigheterna då allting börjar i hemmet så är frågan vad det är värt. Men sen kände jag mig lite moraliskt stärkt. För vilken vettig Sollentunabo vill vräka barn mitt i Coronakaoset. Och vem vill göra det med FNs bevingade ord från 1948 i ryggen.

Efter lite bollande fram och tillbaka så bad jag Tommy Källström som rekryterar medlemmar till Hyresgästföreningen att ta kontakt med en av killarna jag mailat och pratat i telefon med. Det slutade med ett kort möte mellan dem utomhus i Edsberg (Corona). Där dök det upp inte mindre än 15 personer till i samma situation. Tommy ringde upp mig där och då och frågade ”-Vad fan har du lovat dem”? Jag tänkte en stund innan jag med gott samvete kunde svara att jag inte har lovat någonting. Sanningen är förstås att det handlar om människor i en desperat situation. Det är människor som etablerat sig och arbetar i Sollentuna och Stockholm som nu riskerar att förlora sin fasta punkt i livet. Jag funderade lite till och sen ringde jag en kollega som lyckats hjälpa en person på Lidingö i samma situation. Han kunde konstatera att du måste titta på varje fall för sig och sen gav han mig lite råd.

Jag har i alla fall själv räknat ut att vi kan använda lagtexten i Barnkonventionen till att torka oss i röven med i dessa tider av bunkrande av toalettpapper. I alla fall om vi i Sollentuna tänker vräka barn mitt i en global pandemi. Det är inte inhumant, det är svineri. Den som agerar så har inte läst varken artikel 3 eller artikel 27 i Barnkonventionen. Den första handlar om att alltid utgå från barnets bästa och den andra handlar om vårt gemensamma ansvar för en dräglig levnadsstandard.

Att rycka undan mattan för en ensamkommande flykting som har hunnit bli myndig, jobbar och betalar skatt i Sollentuna är samma sak. Det är svineri. Men det är dessutom korkat. Om Barnkonventionen den 1a januari i år blev svensk lag så måste det börja synas, - och det får gärna börja i Sollentuna. Att vi börjar följa de mänskliga rättigheterna statuerade av FN och vår egen Regeringsform som bägge hävdar allas rätt till ett hem får också gärna börja i Sollentuna.

För att det ska hända måste vi ställa oss några centrala frågor här och nu. Och precis som Jean Paul Sartre menar i existentialismen så kan vi inte gömma oss. Inte bakom något skrivbord för tjänstemän. Inte bakom någon ordförandeklubba för förtroendevalda. Och inte heller bakom någon gardin för goda grannar och medmänniskor. Frågorna lyder;

·        Tycker vi att rätten till ett hem är en mänsklig rättighet?

·        Eller tycker vi att det är lämpligt att vräka barn mitt i Corona-Kaoset?

·        Tycker vi att vi ska bryta mot regeringsformens andra kapitel om bostaden som en rättighet i Sverige? -

Eller tror vi på en mänskligare värld?

Så nu är valet ditt min kära granne och medmänniska. Tycker du som jag att detta är åt helvete så skriv till politikerna i Sollentuna och kräv att detta vansinne stoppas. Kräv att vi åtminstone skjuter på alla avhysningar till årets slut och vi förhoppningsvis har ett Sverige som fungerar igen. Låt människor ha en chans att fixa sin framtid. Eller skriv till våra tidningar.

Låt inte Sollentuna bli en plats där nonchalanta byråkrater, både anställda och valda, vräker barn mitt i en global pandemi medan vi själva med vår tystnad ger vårt medgivande.

Nådens år Anno 2020…