- Har hållbarheten råd med vi & dom?!... (signerat Johan Flyckt)

I min serie av krönikor försöker jag söka i det stora och det lilla efter ett hållbart samhälle. Jag gör det utefter hur jag själv lever, hur mitt eget lokalsamhälle fungerar och utifrån ett större perspektiv. Under den förra veckan blev min största inspiration till krönikan mötet vi hade på Ribbingsväg 89 i Edsberg den 18 februari. Det blev ett fantastiskt möte lett av Samir Sabri, som med sin förening 2nd Chance försöker hjälpa unga människor som hamnar i kriminalitet eller på andra sätt far illa. Att Samir var bra och att han bottnar i hur det är att ha det tufft visste jag redan så det var ingen kioskvältare. Det var något annat som hände i rummet och som fick mig att vilja skriva om det. Det startades en process av frågor i mitt huvud;

·       -Vad är social hållbarhet?
·       -Hur uppstår den?
·       -Och hur får den näring?

Det händer något när vi möter varandra
Jag hade inga speciella förväntningar på mötet och som vanligt var jag orolig över att det skulle bli folktomt när Samir kommit ut och ställt upp gratis för en kväll på ”89an”. Men folket kom och vi var till slut trettio personer som satte sig för att tas med på Samirs resa genom sitt eget liv och genom resan i arbetet med ungas situation idag. Samir Sabri blev känd när han efter trettio år blev rentvådd från ett mord hans pappa tvingat honom att erkänna. Ett mord på hans egen styvmor. Han levde i en dysfunktionell familj och på fosterhem vilket ledde till kriminalitet och brott ingen kan vara stolt över idag. Men i tio år har Samir, som idag är 49 år, betalat tillbaka och är en enorm kraft.

Redan när alla satt sig kände jag en skön känsla i rummet. Det var något som var annorlunda. Eftersom jag är född och uppvuxen i Edsberg. Det är där jag bor och det är där mötet hölls så känner jag igen mycket folk lokalt. Därför kunde jag vara säker på att kvällen hade lockat folk som inte brukar komma på våra föreställningar. Samtidigt kände jag igen många av dem som brukar vara med i våra dialoger. Ju längre Samir höll sitt föredrag där han hela tiden lockade in åhörarna att delta i dialogen, ju mer spred det sig en skön feeling. Samir fick oss att prata om egna känslor och ställa det i relation i det han själv berättade.

Det är då det slår mig att besökarna har en väldig bredd och mångfalden i rummet blir ett verktyg för ett bra möte. Det är tonårstjejer och någon tonårskille. Det är medelålders män och det är äldre kvinnor från området. Frågan som kom att besvaras framför mina ögon var; -Vad händer när ett gäng unga tjejer vågar säga vad de känner och en åttio år gammal kvinna fyller i och berättar om sin tuffa uppväxt. Allt samtidigt som några ”förortsmachomän”, som jag själv, vågar räcka upp handen på frågan om de haft ångest? Svaret är att allting känns som om det är på riktigt och rummet fylls av värme. Det händer också någonting med samtalet som förmodligen bara kan hända när du kopplar nyfikenhet och mod med erfarenhet och visdom. Om jag får vara lite högtravande vill jag påstå att just där och då fylldes hela rummet med social hållbarhet utifrån lokalsamhällets perspektiv. Det är här tryggheten föds. Jag säger inte att poliser, skola och socialkontor inte behövs men det är på en arena som den här som det händer. Kanske är det så att vi i vår viktiga kamp för individuell frihet glömt vårt behov av att känna tillhörighet.

-De unga tjejernas berättelse var helt avgörande…
Efter mötet förstod jag var delar av vår nya publik kom ifrån. Det är den lokala hyresgästföreningen i Edsberg som inlett ett samarbete med en ung kvinna som heter Latifa. Det är hon som fått med sig tolv tonåringar för att lyssna på Samir Sabri. Hon pluggar på universitetet och har jobbat på ”Hörnet” (den lokala puben i Edsberg). Dessutom har hon erfarenhet från basketen och hon brinner för att ungdomarna som hänger i Edsbergs centrum ska ha fler alternativ. Det går aldrig att förminska rollen av dessa medborgare som helt plötsligt från ingenstans kommer fram och tar ansvar. Allt medan de flesta av oss andra sitter hemma och gnäller på Facebook.

Vad Latifa gör för de här ungdomarna kan jag bara drömma om men jag kan berätta att det ungdomarna gjorde för mötet på ”89an” var helt magiskt. Kanske utan att veta om det byggde de en bro mellan sig själva och oss lite äldre som bor i området. En kvinna sa till mig efteråt att det betydde mycket för henne och för att hon skulle känna sig tryggare när hon gick till centrum. En annan kom bara fram och tackade för det bästa mötet ”ever”. Samir får ursäkta. Han var fantastisk som alltid men det var de unga tjejerna som gjorde att de drömmar jag hade om vad mötet skulle leda till besannades.

-Men vi vuxna gjorde också något den kvällen…
Efter mer än tjugo år i arbetet både inom och utanför olika folkrörelser vet jag att de här kvällarna inte kommer så ofta. Jag vet också att det är lätt att förblindas av nya unga människor och ideellt arbetande eldsjälar. Det är okej för de är värda det. Problemet är att vi i vår välvilja och vårt lyckorus ofta kramar ihjäl dem och kväver dem. Eller så försöker vi stoppa in dem i våra fack istället för att låta dem blomma ut själva.

Därför blev jag så glad när jag några dagar efter mötet pratade med Latifa på telefonen. Det stod efter det samtalet helt klart för mig vad vi i allmänhet och de äldre kvinnorna i synnerhet hade betytt för ungdomarna den kvällen. Till Latifa hade tjejerna sagt att; ”-Det var vuxna där och de ville lyssna på oss”. Jag påmindes igen om det jag egentligen vet men hela tiden glömmer bort. De unga vill möta oss äldre. De vill bara att vi ska lyssna istället för att slå dem i huvudet med sanningar. Och när vi lyssnar så, som magi, lyssnar de också. Jag blev helt enkelt klar över att jag just fattat att vi vuxna gjorde något den kvällen. Vi vågade mötas och vi vågade låta modet och nyfikenheten möta vår erfarenhet och visdom utan att värdera vad som är viktigast.

Hållbarhet behöver ett inkluderande vi
Jag är helt säker på att vi ska fortsätta låta våra unga blomstra och hitta sin individuella frihet. Jag är dessutom lika säker på att vi ska se kraften och kunskapen i våra äldre medborgare. Men vi ska aldrig igen glömma att vi behöver varandra och vi behöver verktyg för att nå varandra;

·       Vi måste våga mötas och skapa arenor där vi kan mötas
·       Vi måste våga öppna upp oss själva som Samir visade oss
·       Vi måste solidariskt backa upp varandra istället för att söka brister
·       Vi måste fortsätta att ge varandra friheten att vara annorlunda och se styrkan i det

Så svaret Samir Sabri hjälpte oss att få fram den magiska kvällen på ”89an” var att det går att uppnå en social hållbarhet. Men den kräver ett inkluderande vi. Den kräver också att vi vågar underhålla den med mänskliga möten och att vi matar den med medmänsklighet.